Laura Cangemi

Hur jag blev översättare:

Vägen till den litterära översättningen började för mig efter året jag tillbringade i Stockholm som sjuttonårig utbytesstudent: jag hade lärt mig svenska och kunde prata och skriva helt flytande eftersom jag hade bott hos en svensk familj och gått andra ringen på gymnasiet, och när jag kom tillbaka till gymnasiet i Milano, där jag bodde, sa en av mina lärare att jag borde bli översättare. Jag tyckte först att det var en ganska konstig idé men valde sedan att läsa svensk och engelsk litteratur på universitetet och se vad det kunde leda till. Strax efter mitt examen grundades det nya förlaget Iperborea. Förläggaren Emilia Lodigiani fick mitt namn av min universitetslärare och jag översatte den allra första boken som Iperborea gav ut, Jerusalems natt av Sven Delblanc. Samtidigt föreslog jag Maria Gripes böcker för en mängd olika förlag och fick så småningom i uppdrag att översätta Glasblåsarns barn av Mondadori. Så började min karriär som litterär översättare.

När det gäller finlandssvenska har jag bara översatt två böcker: den första var Underbara kvinnor vid vattnet av Monika Fagerholm som tyvärr aldrig blev tryckt, och den andra är Hägring 38 av Kjell Westö som kom ut på Iperborea för några månader sedan. Jag kan inte säga att jag valde dem, det var förstås förlagen som undrade om jag ville översätta dem, och jag måste erkänna att jag inte kände mig lika säker som när jag översätter från rikssvenska. Men jag antog utmaningen och är glad att jag gjorde det.

Böcker jag skulle vilja översätta:

Jag gillar Maria Turtschaninoff och skulle gärna vilja översätta hennes ungdomsböcker, men jag tror att hon har stor potential även som vuxenförfattare.

Översättandets nöjen och utmaningar:

Som jag skrev ovan, känner jag mig inte lika säker när jag översätter från finlandssvenska som när jag gör det från riksssvenska. Konstigt nog har det inte så mycket med språket att göra utan mest med känslan att inte känna Finland och den finlandssvenska kulturen lika väl som den svenska. Det kanske är lite högmodigt av mig att säga att jag känner den svenska kulturen så bra, men jag har bott där och jag har varit och är fortfarande en del av en svensk familj (som dessutom heter Svensson i efternamn!) och jag har rest ganska mycket i Sverige. Jag kan inte säga det samma för Finland, men när det gäller Hägring 38 hjälpte det mig enormt att Kjell Westö körde omkring med mig i Helsingfors och visade mig de olika hus och ställen där hans bok utspelar sig. Det var just den känslan jag behövde för att kunna sätta mig och översätta boken, fast det är klart att trettiotalets Helsingfors inte är samma Helsingfors som dagens.

Finländsk litteratur i Italien:

Det är väldigt svårt att säga, eftersom så lite har publicerats. Det är i stort sett bara Tove Jansson som gäller och de flesta italienska läsarna vet inte ens om att en del av den finska befolkningen har svenska som modersmål. Men Iperborea, som under de senaste trettio åren gett ett stort bidrag till spridningen av den nordiska litteraturen i Italien, verkar intresserade av att fortsätta ge ut Kjell Westö och kanske även andra finlandssvenska författare, förutom Tove Jansson som de redan publicerar.

På gång och nyutkommet:

Jag ska strax börja med en ny översättning av tre titlar om Lotta på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren (Visst kan Lotta cykla, Visst är Lotta en glad unge och Visst kan Lotta nästan allting). Väldigt roligt, faktiskt, men inte lätt!

Priser och utmärkelser:

1999: Premio San Gerolamo (AITI, Associazione Italiana Traduttori e Interpreti) – Barn- och ungdomslitteratur

2008: IBBY (International Board on Books for Young People) Honour list för översättningen av Annika Thors Sanning eller konsekvens.

2013: Stiftelsen Natur&Kulturs översättarpris, tilldelad av Svenska Akademin

2014: Priset ”Årets Sverigefrämjare i Italien 2014”

Cangemis översättningar finns i vår översättningsdatabas.