Kuva: Rogelio Allepuz
Hur jag blev översättare:
Det var i Puerto Rico 1973 som jag publicerade mina första översättningar till spanska av finlandssvenska poeter. Den gången var det Edith Södergran och Elmer Diktonius. Då hade jag redan översatt en stor antologi med latinamerikansk poesi till svenska tillsammans med Artur Lundkvist (utgiven 1962) och sedan ett urval av Pablo Nerudas och Nicolás Guilléns verk samt av ett antal spanska poeter.
Sedan, som ett tacksamhetsbevis för vad Lundkvist hade gjort för den spanskspråkiga litteraturen i Norden, översatte jag honom till mitt modersmål, spanska, och därmed började min riktiga översättarbana.
Det var mer av en slump – en förfrågan från Artur Lundkvist om jag kunde arbeta med honom – som jag började översätta, för mina studier – jag är jur. lic. – pekade i en annan riktning. Nåväl, inte bara en slump, mitt intresse och kärleken till litteratur, framför allt poesi, gjorde också sitt till.
Och hur kommer Finland in i bilden?
Kanske spelade Olympiaden 1952 en roll för en sportdåre som jag, men främst var det min vistelse i Finland i mitten av 1950-talet då jag träffade Jörn Donner. Han introducerade mig för den litteratur som jag inte kunde läsa i Francos Spanien, bl.a. Pablo Neruda och Bertolt Brecht. Han var ovärderlig för mig.
Senare fick jag av det nyinrättade FILI ett stipendium för att översätta en antologi, 15 poetas finlandeses (15 finlandssvenska poeter), och det var M L Rautalin och Marianne Bargum som raggade upp mig till ett översättarseminarium som FILI anordnade i Esbo i början av 1980.
De berömde mitt arbete och utan deras uppmuntran och FILIs ekonomiska stöd skulle jag inte ha översatt finlandssvensk poesi. På seminariet fick jag inte bara utmärkta presentationer av den finlandssvenska litteraturen – jag träffade också författare, bl.a. Bo Carpelan, Märta Tikkanen och Claes Andersson. Och det var den sistnämndes poesi som tilltalade mig mest.
Mitt största arbete är Poesía nórdica, en antologi på över 1 000 sidor poesi från de fem nordiska länderna (varav över 200 sidor från Finland), så vitt jag vet ett arbete utan motsvarighet i världen, och för vilket jag fick priset för bästa översättning i Spanien (Premio Nacional de Traducción) 1996. Det var ett mödosamt arbete att välja författare, till slut över 150, göra ett urval av deras dikter, leta efter stöd från olika håll, säkra rättigheterna, mm. Det lättaste var att översätta!
Vad har den finländska litteraturen för ställning i ditt språkområde?
För bara några månader sen fick jag Claes Anderssons antologi (nästan 400 sidor) från förlaget och jag märkte att det är ett av mina mest älskade verk.
Finlands litteraturs ställning i Spanien, och förmodligen i Latinamerika, är inte stark. Namn som Aleksis Kivi, Mika Waltari, Frans Emil Sillanpää, Tove Jansson, Arto Paasilinna och Kjell Westö är inte helt okända i Spanien. Men så mycket mer är det inte.
Det behövs översättare för att sprida litteratur och det har inte funnits många översättare från finska.
1987 ägnade det spanska författarförbundet ACE ett speciellt nummer av sin tidskrift åt Finland, och presenterade texter av Veijo Meri, Kalevala, Claes Andersson, Tove Jansson, Mika Waltari, Rosa Liksom, Hannu Salama mm.
Men jag kan också tillägga att den person som vill bekanta sig med den finlandssvenska lyriken har gott om läsning: tre antologier, nästan 30 poeter från Edith Södergran till Agneta Enckel och fyra individuella presentationer av Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Lars Huldén och Claes Andersson + Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. Förutom de 220 sidor i Poesía nórdica. Jag har också tolkat Pentti Saarikoski via svensk översättning – vilket blev granskat, rättat och med beröm godkänt av Jyrki Lappi-Seppälä. Av de över 10 000 sidor nordisk poesi som jag har översatt, kommer alltså över 2 000 sidor från Finland. Det är kanske därför en kritiker för några år sedan skrev: “Det går en nordisk vind över den unga spanska poesin.”
Mitt intresse har varit att vara en bro mellan Norden och den spanskspråkiga världen, och numera också att bidra till att skapa ett kulturellt Europa fjärran från krämarnas Europa. Som ett bidrag till detta ändamål skapade jag 1990 översättarhuset i Tarazona, en plats för översättare från hela världen som har haft återkommande gäster från Finland.
När jag fick Premio Nacional för hela min översättargärning hyllade man mitt arbete som översättare, men jag värderar mina insatser i att hitta djärva förlag som kan tänka sig att ge ut nordisk poesi högre (jag är en översättare som nästan alltid haft ett ”normalt” arbete, antingen inom undervisning eller som translator i det svenska Utrikesdepartementet och som oftast hittat på vad jag ville göra och sedan letat förlag). Det finns inte många förlag – de flesta tänker med en räknemaskin i huvudet – villiga att ge ut så udda alster som finlandssvensk poesi av egen kraft utan stimulans från översättare, FILI, författare och förlag. Det är alltid små förlag för vilka översättningskostnaderna ter sig avskräckande, men utan dem skulle jag aldrig haft en chans att presentera så många nordiska poeter — där är FILIs insatser (och dess nordiska likvärdiga institutioner) avgörande.
Just nu arbetar Uriz på en antologi med nordiska poeter från Edith Södergran till Kristina Lugn.
Förutom ett antal spanska priser fick Uriz den Svenska Regeringens belöningsmedalj Illis Quorum 1985.
Urizs översättningar finns i vår översättningsdatabas.
