Hur jag blev översättare:
En av berättelserna om varför, är att jag gifte in mig i Sverige, hamnade i Skåne och långt från min finländska kontext och det finska. Som bibliotekarie saknade jag Finland i hyllorna. Översättning hade alltid funnits i bakhuvudet och efter att ha tassat som katten kring het gröt gjorde jag slag i saken och hade tur.
Ett av förlagen jag kontaktade satt med en hel trave finska barn- och ungdomsböcker som ”ingen” kunde läsa, och då fick jag göra det, och även översätta flera av dem. Till de allra första hörde Riitta Jalonens stillsamt gripande Enkeliyöt med den svenska titeln Änglanätter, 1990.
Sedan fick jag en ny granne, Ann-Christine Danielsson, som också var ingift och kom från Finland, närmast från Otavas förlag, och det var tack vare henne som Arto Paasilinna kunde göra sitt intåg Sverige. Många hade försökt bereda marken, Ann-Christine lyckades och jag fick översätta Harens år, som följts av många fler. Paasilinna har gått hem i Sverige och blivit stilbildande. Jag vet få författare som kan mana fram så mycket med bara en enda replik, ibland bara ett enda ord. Jag har idel lovord också för alla andra författare jag har översatt. Samma saknad varje gång det är dags att sätta punkt.
Översättandets nöjen och utmaningar:
Den största utmaningen och det nöjsammaste med att översätta från finska till svenska är nog samma sak: Nya aha-upplevelser hela tiden. Språken tillhör inte samma familj med allt vad detta innebär, men fungerar i likartade verkligheter, som ändå inte är identiska.
Att översätta en finsk bok som utspelar sig i Finland är någonting annat än att översätta en finsk bok som inte utspelar sig i Finland. Det finns givetvis inte bara ett Finland och ett Sverige, men det finns verkligheter i Finland som inte finns i Sverige, och historien är olika även om den till det yttre är lika fram till 1809.
Perspektiv, mentala och geografiska landskap kan skilja sig, och de skillnaderna måste få märkas. När böckerna inte utspelar sig i finsk miljö har översättaren i någon mening lite större frihet, men osäkerheterna kan också vara större. För all översättning, oavsett språk, gäller att översättarens personlighet, kunskaper, erfarenheter och intressen utgör filter som originalet måste passera, helst utan att alltför mycket fastnar som inte ska det eller att något slinker igenom som inte ska det.
Böcker jag skulle vilja översätta:
Sina drömmar ska man inte tala om, men det finns ett antal böcker som borde ha översatts redan. Å andra sidan har dessa böcker stått sig och är lika aktuella nu som när de skrevs, kanske till och med aktuellare. Jag har dem i bakhuvudet och där måste de stanna tills vidare.
Finländsk litteratur i Sverige:
Av förståeliga skäl har litteratur från det anglosachsiska språkområdet en stark ställning i Sverige. Det verkar finnas en tendens att kräva betydligt mer av böcker på andra språk: att de måste ha någonting extra speciellt att tillföra för att kunna komma i fråga på den svenska marknaden. Mitt intryck är nog att den finska litteratur som översätts möts med intresse. Men hur förtjänstfull en bok än må vara gäller tre viktiga saker för dess framgång: marknadsföring, marknadsföring och marknadsföring.
På gång och nyutkommet:
Emmi Itärantas Minnet av vatten (Teemestarin kirja) har kommit ut i april 2017, Laura Lindstedts Oneiron har gått i tryck i maj 2017 och Teemu Keskisarjas Raaka tie Raatteeseen är under arbete just nu.
Camilla Frostell fick Finska statens utländska översättarpris 2005, Översättarpris till Albert Bonniers 100-årsminne 2000 och Samfundet De Nios översättarpris 2005.
Camilla Frostells översättningar finns i vår översättningsdatabas, här ett urval:
